Det gick ju sådär med mitt lilla brake.. men jag känner att jag måste skriva av mig. Var beredd på rörigt inlägg dudes! Det här skriver jag som en helt privat dagbok, fast alla får läsa den. Hoppas bara inte någon släkting klickar in hit..

 

Jag mår så jävla fuckin' dåligt. Orsakerna ligger på hög och den där äckliga högen blir bara växer. Ni vet den där känslan när alla förväntar sig något av en, när man ska göra något stort och betydelsefullt som någon ska sätta poäng på, och så kommer man där och ursäktar sig med att.. ehm, ja ..sorry men nja nej jag har faktiskt ..inte gjort.. det jag skulle..

 

Just så är det för mig med allting för tillfället. Skolarbeten, jobbet och körkortsplugget och resten. Men sanningen som ingen verkar förstå är att det är jävligt påfrestande och psykiskt jobbigt när alla vill att man tar tag i allting i samma sekund och innan man ens har börjt fundera på det så ska det vara färdigt. Fy fan.

 

Vet ni den där känslan man kan få, när man kommer till en större, eller mindre folksamling och det känns som att alla precis har pratat om dig? Då man hör på avstånd att alla kacklar på, och när man kommer fram bakom hörnet så blir de knäpptysta och tittar undrande på dig - "Shit, hörde hon precis allt vi sa?" Så har det också varit en hel del den senaste tiden.

 

Jag vet inte varför, men det känns som att det här är någon sorts prövning inför den sk. "Doomsday 2012". Jorden går inte under, det vet jag, moder kommer bara att höja sin frekvens och även alla varelser -som är mogna för det. Är du en öppen själ så kommer även du troligen att få åka med tåget -hyfsat enkelt förklarat.

 

Sedan så har vi det här med vänner.. Det är en del strul på olika håll just nu och har varit ett tag. Det är inte så att det är någon jag är extremt ovän med, de är just mina vänner som har problem som även påverkar mig. Jag känner mig otillräcklig och vet inte vem jag ska prioritera först. Näst intill alla har något prykiskt jobbigt som tär på dem och jag vet helt enkelt inte hur jag ska hjälpa dem. Jag har alltid varit en god själ som velat alla väl, speciellt under svåra tider när jag märker skillnad på deras fysiska hälsa, men fan vad svårt det är när man inte vet vad man ska göra.

 

Jag har alltid varit vännen som lyssnat på andras dåliga liv och ställt upp med en kram, dock har aldrig jag haft en sån riktig vän. Nu får bloggen agera dammsugare, hoppas den drar ut lite deppression och får mig upp på stadiga ben. Jag måste sätta igång och meditera regelbundet igen, för min egen skull. Fan vad jag måste mycket hela tiden, jag som är så jävla otillräcklig.