Jag tror att alla kan känna igen sig i känslan när man försökt förtränga och gömma undan något som fått en att må dåligt tidigare i livet. Det är otroligt skönt när man väl har släppt det, lever livet och dansar på rosor igen, men problemen ligger fortfarande under mattan som man kliver på varje dag och någon gång måste man storstäda och gå ut och piska den.

 

När en person eller händelse dyker upp som har med det förfluta att göra måste man lyfta väck den här mattan, dra upp rullgardinen eller öppna skåpet med gamla minnen. Den här personen eller händelsen behöver bara göra sig påmind för att spräcka det tunna skal man har byggt upp runt omkring sig som en skyddande kupol.

 

Känslorna bubblar upp och det är svårt att veta vart man ska ta vägen. Illamåendet kryper upp i strupen, magen värker, kroppen darrar. Jag tror att det bästa är prata ut, speciellt med personen det handlar om. Det har jag gjort och lättnaden var enorm, men självklart känner jag mig fortfarande förvirrad, osäker och att kupolen runt mig är spräckt. Den ligger som glassplitter runt mig. Självklart kan man inte glömma..