Jag satt med fuktiga ögon efter att jag skrev förra inlägget, men igår kom Elwira till mig och vi pratade ut lite. Det kändes otroligt skönt eftetråt, även om jag snyftade lite då också. Dels är det av saknad, men även för att sättet hon dog på var grymt. Hon berättade om hur det var på slakeriet, hur det var att komma dit och spänningen i luften.

 

 

Hon kom från ingenstans, när jag satt i soffan och tittade på tv så bara stod hon där. Jag har en inre trädgård (alltså en trädgård som finns i mitt huvud -enkelt förklarat) där jag bland annat kanaliserar/talar med djur, växter, guider, änglar. Bara för att nämna några. Trädgården består av olika rum inuti ett berg, rummen är flätade av växter. Hursomhelst fick jag upp en bild för mitt inre hur Elwira stod i "Djur-rummet" när jag var helt inne i tv:n. Hon stod och väntade på mig, hade blicken riktad mot mig och var ivrig och pigg på att prata. Hon såg lugn ut, men utstrålade en energisk energi.

 

 

- Kom igen nu!

- Vad vill du?

- Vad är det då?

 

Det var typ det enda jag fick från henne i början, men jag fick en känsla av att det hade att göra med psykologi (som även ett medium talat om för mig att jag ska satsa mer på) och hälsa av något slag. Jag har lite små-problem där som jag bör ta tag i, det vet jag om. Oroa er inte nu guys, det är bara att jag är lite dålig på att äta. Varje gång jag tänker på Elwira så ser jag självklart alla roliga, underbara stunder vi haft ihop, när hon betar på ängen, hur hon smakar på mitt hår. Men jag ser även det jobbiga. Tanken på att hon blivit brutalt slaktad. Hon vill inte att jag ska tänka på det. Så fort jag gör det är hon snabb på att inflika:

 

 

Nu, efter två år utan henne och hennes familj, var jag antagligen redo att veta hur det gick till. Flera veckor före lastbilen kom bad jag korna att tala om för mig när de skulle åka - så att jag i mina förhoppningar kunde rädda dem, eller åtminstone säga hejdå. Men jag fick aldrig något tydligt meddelande. Dock kände jag ett lugn över mig kring de veckorna före-under-efter de åkte. Kanske var det deras energi, eftersom de var förberedda och inte oroade sig mer än nödvändigt.

 

Hon visste att detta skulle hända och hade förberett sig för det. Hon var redo. Men hon trodde inte att det skulle vara så hemskt som det var. Hon och hennes fem flockmedlemmar hade skiljts åt, inte en och en, men tillräckligt för att de skulle bli ännu mer stressade. Att komma till en helt främmande plats är illa, men att långt innan känna stressen och det obehag som hela stället utsöndrade och dessutom skiljas från sin familj är inte barmhärtigt.

 

När jag pratar med djur får jag antingen budskap som i ord/tankar, känslor eller så känner jag mig som djuret gör/gjorde. När man pratar med levande djur är det ofta svårt att fråga dem om saker som har hänt, då de lever i nuet och inte lägger vikt på sådan som har hänt och kommer att hända. Med döda djur är det lite enklare, då de har hela sitt liv "famför sig". Uppdukat framför sig, de har en översikt över en tidsaxel, film eller hur du själv vill se på det. Därför kunde Elwira nu förklara hur det hela upplevdes av henne. Jag har aldrig fått vara i djurets kropp förut, detta var första gången. Men känslan av att vara i Elwiras kropp under slakten var hemsk. Jag satt och bölade kan jag säga.

 

När en ko ska slaktas får de först ett skott i pannan, sedan hängs de upp i ena bakbenet och en människa skär upp halsen på dem. Det hemska med detta är att även om djuret är hjärndött - är de fortfarande medvetna om vad deras kropp är med om. Känslan att vara i Elwiras kropp när hon töms på blod går inte att beskriva. Hela den tunga kroppen ryckte och flängde okontrollerat medan kroppen blev allt kallare och svagare när liter för liter blod forsade ut.

Hon säger bara:

 

 

Då syftar hon på "Jag mår bra nu, det är över och du behöver inte oroa dig. Du kunde inte göra något åt det och det skulle ändå ske. Jag kommer tillbaka, det vet du." Jag vet inte hur många gånger hon har upprepat det för mig för att jag inte ska känna någon skuld.

 

Anyway, detta var ett otroligt givande samtal med min fina vän. Jag hoppas att ni stod ut med den långa -och säkert obegripliga- texten. Jag återkommer snart och skriver om min 'mediala sida' under kategorin "Den där Louise".